sassabus

Jag har så många funderingar.Jag vet jag bör/ska skriva ner hela min "sjukdomshistoria"
men samtidigt har jag börjat tvivla mitt i hela denna karusell av läkare och undersökningar.

Är allt detta värt det längre? kommer de någonsin hitta felet?Är det i mitt huvud felet sitter?
Lurar jag mig själv och alla andra?kom  jag på en dag Nej nu ska jag ha ont i benen?

Ibland funderar man,man börjar tvivla på sig själv när ens läkare inte rent ut men säger
att det kanske ändå  sitter i ditt huvud.Men så tänker man,VA?

Skulle jag för skoj skull utsätta mig för EMG,magnetröntgen,ryggmärgsprover
otaliga blodprover bara för "att"?Testa en jävla massa medicin för skoj skull?

Nej,så är det inte.jag vill inget hellre än att kunna säga en dag,jag har inte
det minsta ont,inte ett spår av det jag känner idag.jag vill,jag längtar till
den dagen kommer om den kommer.

Känns så hemskt också att mina nära och kära ska få utstå allt detta,klart det påverkar dem
också.känns fel!Ens föräldrar ska inte behöva oroa sig för sin inte ens 25åriga dotter och min
älskade Tobbe ska inte behöva stå ut med att se mig ha ont,inte svära över att de aldrig blir
bättre än så här.


Allt började med några trappor i ett trapphus.Jag skulle bara gå upp för de trappor
jag så många gånger förr gått upp för.Det gjorde så förbaskat ont.Första tanken var träningsvärk.
Började tänka på vad jag kunde ha gjort som utlöst det.men kom inte på något.Sen kom svullnaden,
svullnaden i låren,låren blev dubbelt så stora..eller var det bara jag som fick för mig det?

Sen kom blåmärkerna,om än små och de gjorde inte ont.Men något var ju fel?

Läkaren sa att det var för att jag gått i högklackat för mycket.Han skrev ut starkare
värktabletter som inte hjälpte.

Jag vände åter till läkaren han sa muskelinflammation.jag skriver ut medicin sa han.De medicinerna hämtade jag inte ens ut.
Han sa också att värme är bra.Jag skulle till mallorca strax där efter.

Mallorca kom,jag mådde tipp topp.Så kom dag 3,vi hade haft undervisning i kanske 2 timmar.
jag skulle ställa mig vid den station jag blivit till delad,ställer mig upp och bara känner
hur benen inte bar..jag föll ihop där mellan stolarna,hela klassen såg på.Vad skulle de göra?
Hur skulle de veta om mina ben?Ingen visste ju,jag hade inte sagt något för trodde ju på det som
läkaren sa det är bra med värme.Efter det fick jag gå/hoppa på kryckor i två veckor.
Många blåmärken och mycket kramper i benen.Jag gick till läkaren där han sa att det nog inte
var någon större idé att de gjorde någon undersökning där om  jag inte gärna ville förstås.
De trodde de skulle säga samma sak som de sa hemma. Jag vill återigen tacka som fan rent ut sagt
till alla underbara själar som fanns där för mig,där på Mallis.Ni anar inte va det
uppskattas!

Orkar inte skriva mer om detta just nu.Men här är en början till allt jag ska få ur mig.

I måndags kom jag till en gräns återigen som jag kände nu får det vara nog,jag pallar inte mer.Jag vet
finns de som har de tusen gånger värre.Men just då den dagen när jag inte  fått sova på grund
av smärtan och det kändes som att benen skulle gå av,då tyckte jag att det var mest synd om
mig i hela världen.Den dagen bröt jag ihop som många gånger förr men denna gången i telefon först med
läkaren och sen när jag pratade med Tobbe.Alla planer fick ändras bara för att mina
ben inte ville det jag vill den dagen.